Jag brukar ibland slås av någon form av dåligt samvete när någon säger att jag måste älska mina föräldrar. Att det är JAG som sårar och är elak som tagit avstånd från min mamma efter år av påhopp och ren mobbing. Efter år av att veta ända in i själen att jag inte är älskad. Men jag börjar lära mig att säga STOPP. Stanna. JAG valde inte att bli till, och JAG valde inte mina föräldrar. Men dom, däremot, valde att föra mig till världen. Och visst har dom klätt mig, uppfostrat och gett mig tak över huvudet. Ja, allt det som ju faktiskt hör till när man VÄLJER att skaffa barn. Men är jag skyldig dom min kärlek? Nej. Jag som barn är inte skyldig mina föräldrar någonting. Speciellt inte min kärlek om den någonstans blivit kränkt alldeles för många gånger. För ett kränkt barn slutar inte att älska sina föräldrar, ett kränkt barn slutar att älska sig själv. Och det är inte min skam att bära. Vi väljer inte våra föräldrar. Men tack och lov växer vi tillslut upp och inser att vi har all jävla rätt i hela världen att välja bort människor i våra liv som inte förtjänar att finnas där. Det gör ont, såklart. Sorgen kommer man aldrig ifrån. Men det blir bättre.
