Det är en lång väg tillbaka. Från svält och ständigt självhat. Från sjuk till frisk. Och allt där i mellan är en resa mellan hopp och förtvivlan, sorg och glädje. Att på något vis försöka hitta tillbaka till någon del av den man alltid varit. En del som går att hålla fast vid, bygga på. För att skapa sig själv på nytt. Att släppa taget om den tunga skyddsutrustningen, ta av sig masken och bara vara. Det är svårt. Jag är inte den jag var, jag är inte heller en diagnos, jag är inte ens en friskförklarad. Jag är jag. Och den tanken är nog vad som skrämde, och delvis fortfarande skrämmer mig. "Och vem fan är då JAG"? Utan en ätstörning, utan en depression. Om jag inte längre är "hon den sjuka", vem ska jag då vara? . Så stod jag där, tillbaka på ruta ett där allting en gång började. Framför spegeln där jag återigen såg en främling. Men den här gången tog jag en annan väg när jag ställde frågan "vem är jag egentligen utan min ätstörning?" Jag fann ett svagt leende på läpparna när jag tyst viskade till svar "Du kan vara precis vem du vill".
