En tanke
När jag ser på världen. På människorna som passerar. Hur de går, pratar, för sig. Så blir jag ibland rädd. Fylls av en känsla att allt är oändligt. Jag lever i min verklighet, gör det jag gör. Men utanför den bubblan finns en hel planet fylld med liv. En del rikare, en del fattigare. En del sorgsna, en del glada. En del med historier så hemska att det inte går att föreställa sig, och en del med kanske ingen historia alls. En del lever i krig, en annan är upprörd över att just det kriget jagat människor till vårt land. En del får inte gå i skolan, lära sig läsa eller skriva, och tvingas som barn att sälja sig på samma gata som de sover på. En annan del har aldrig ens reflekterat över tryggheten i att ha en obligatorisk skolgång.
Och jag tänker, att jag, precis som människorna omkring mig. Är en total främling. Och för världen är jag ingen. Men ändå är jag här. Lever. Andas. Försöker ta mig fram. Precis som du. Precis som alla i hela världen måste göra under både bättre & sämre förutsättningar. Jag är så liten, i jämförelse med allt som existerar. Så liten i den här världen. Men så stor i mitt egna liv. Och det ger något sorts perspektiv, att för någon trött, sömnlös sekund kanske tänka utanför den där bubblan. För att känna just den rädslan, att det finns någonting mycket större än jag, och ingenting är någonsin självklart.
Ingenting är någonsin att ta förgivet. Och även om vi inte kan påverka vart vi kommer ifrån, så har vi alla förmågan att påverka vart vi ska. Så var ödmjuk. Våga möta blickar. Säg hej. Se, lyssna, prata, skratta, gråt. För ingenting kan ta död på allt levande, förutom vi som faktiskt lever.
