Ida Wollter

2012 VS 2015. Jag hyllades för att jag gick ner i vikt. Missförstå mig inte nu, att kämpa med en övervikt med blod, svett & tårar och tillslut lyckas gå ner i vikt förtjänar en enorm eloge, för det är fanimej inte lätt. Men sen kommer de där kommentarerna som även i all välmening blir så himla fel. "Gud vad snygg du har BLIVIT", ser ni hur knäppt det låter och i mina öron var det samma sak som att säga "fyfan va ful du VARIT". Jag kunde aldrig ta åt mig, kunde inte känna en stolthet i det jag hade åstadkommit & det var så frustrerande. "Jag är ju smal, ska jag inte vara lycklig nu?" & någonstans intalade jag mig själv att om jag bara blev lite smalare, lite snyggare & fick lite mer bekräftelse så skulle jag bli hel igen. "Du ser så himla välmående ut nu när du är smal" samtidigt som jag var så långt ifrån välmående som man bara kunde bli. Jag var aldrig underviktig & därför var det få människor som trodde på mig när jag sa att jag var sjuk. "Men du som är så smal & snygg, du borde ju vara så himla glad". Idag hyllas de som går ner i vikt & de som kämpar med att försöka acceptera sina kroppar som dom är, de anses vara lata & ohälsosamma. "Att vara fet kostar samhället alldeles för mycket" är det hetaste argumentet. Men vet ni vad som kostar mer? Alla dessa människor som tillslut drunknar i att aldrig duga, alla de 1500 människor som varje år tar sitt liv, alla de 100.000 människor som på grund av detta jäkla ideal drabbas av ätstörningar. All psykisk ohälsa som ungdomar lider av idag, vart kommer det ifrån? Jo, IDEALEN, HETSEN, KRAVEN, FÖRDOMARNA & detta jäkla FETTHATET. BIG FUCKING HANDS UP alla ni som tycker att det räcker nu!✋✋✋