Inifrån & ut
Det viktigaste som jag lärt mig av den resan jag gjort är att det inte spelar någon roll vad man väger, om man är tjock eller smal. Det finns ingen garanti att en viktnedgång skulle göra någon lyckligare, att bli smalare automatiskt skulle få en att acceptera sig själv. Det sitter så mycket djupare än så, självbilden. Att banta & gå ner 30 kg var lätt för mig i jämförelse med vilket helvetesjobb som krävdes för att bli vän med mig själv inifrån. Det är där man måste jobba & gräva med den där jäkla spaden för att nå den delen som gör så fruktansvärt ont. Den där delen där skammen bosatt sig. Där måste man bara in, SEN kommer förändringen. De senaste två åren som jag kämpat med att återhämta mig från min ätstörning så har jag ätit precis vad jag vill, när jag vill & hur mycket jag vill. Och det har varit SÅÅÅ befriande. Men med en ämnesomsättning som var körd i botten av all svält & befrielsen så har jag också gått upp en hel del i vikt. Jag skäms inte över det, faktum är, att jag idag kan se mig själv i spegeln utan rent förakt. Trots ständiga kommentarer om hur mycket vackrare jag var i mitt smalaste tillstånd så står jag ändå starkare idag. Jag älskar hela mig, varje liten milimeter. Men jag kämpar fortfarande, mot fördomar & rynkade pannor. Jag kämpar mot idealen som jag tvingas facea varje eviga dag. Jag armbågar mig igenom all denna vikthets för att försöka hitta den sanna hälsan. Där befinner jag mig nu. Därför har jag valt att bli kostrådgivare. Ju mer jag lär mig desto säkrare blir jag på att detta är vad som efter alla dessa år, är min förändring.
skriven
Vilket fantastiskt inlägg. Detta hjälpte och inspirerade mig mycket. Vad stark du är. Tack!