"Kan inte du bara vara...normal?"

"Kan inte du bara vara...normal, så man slipper skämmas jämt!" Jag kan inte ens räkna på fingrarna hur många gånger jag fick den frågan som barn. Jag kunde aldrig riktigt förstå vad som menades med det. Vad är "att vara normal"? Vem kom ens på ordet? Hur är en som är "normal", egentligen? Ingen är som någon annan, så hur vet man? Är det klädstil? Kroppsform? Personlighetsdrag? Hur man pratar? Intressen? Vad är det som avgör och vem är det som avgör i vilket fack man ska tillhöra? Är det mina föräldrar? Vänner? Släktingar? Eller främlingarna på gatan som bestämmer vad jag är, och inte är.

Jag vet bara att jag tappade bort mig själv i varenda försök att tillfredsställa andras åsikt om att vara "normal, du vet.. Lite mer som alla andra" Tack gode gud att jag slapp gå hela livet i sökandet efter något som inte finns. Att jag tillslut insåg att jag inte alls kan vara lite mer som alla andra. Jag är ju jag. Den jag vet bäst hur jag ska vara. Normal? Finns inte. Går inte att definiera. Precis som "ful". Går inte heller. För det finns inte heller. Det är ingen smaksak, ingen tolkningsfråga. Det är ett hittepå. Ett dumt jävla hittepå som människor måste sluta lura i sina barn.

 - "Om vi bygger starka barn så behöver vi inte laga så många trasiga vuxna"



Kommentera här: