Nej. Det är fanimej inte lätt. Att försöka hitta sitt eget välmående när det ständigt trycks ner i halsen på en av andra. Det är inte lätt. Att tycka om sig själv. När det alltid finns någon som mer än gärna talar om för dig att du inte duger. Varje dag. Är en kamp. Att stå emot. Att våga möta min egen blick. Våga se. Mig. Innanför mina egna dörrar. I mitt innersta rum. Där kan jag se mig själv med kärlek. Men där ute. I ögonen på resten av världen. Bor ett hat. Mot min kropp. Och den svider. Gör ont. Och jag är inte alltid stark då. Gråter. Blir liten. För det är fanimej inte lätt. Att leva i en värld som varenda dag, med nöje, matar mig med att jag inte får tycka om mig själv. Må bra. Om jag inte är smal. Bantar. Tränar. Dricker shakes, detoxar eller knaprar prestationshöjande piller. Jag har slutat läsa. För jag vet redan, hur ohälsosamt övervikt är. Jag vet redan, hur man får en plattare mage. Och jag vet, så förbannat väl, hur man går ner snabbast i vikt. Jag vet. Och det gör nog ondast. Att jag har varit där. På andra sidan av det. I en sjukdom. Självhat. Elände. Och död. Ja. Jag har varit där. Beredd att ta död på mig själv. För att få tillåtelse att tycka om mig själv. Och jag fick den. Fast då. Var det redan försent. Det är en smittad värld. Ett ätstört samhälle. Men jag har ett val. Att aldrig bli en del av det igen. Jag har ett val. Att vara den som alltid ifrågasätts. Blir dömd. Kommenterad. Jag kan vara motståndet. Min kropp kan få bli hatad. Men mig. Mig kan de aldrig ta. För det är inte lätt att tycka om sig själv. Men ändå är jag här, och gör just det.
skriven
Bra skrivet <3