Räcker inte det?
Före/efterbild, 2010 VS 2015. Sjuk VS frisk. Tjejen på bilden till vänster ser inte så sjuk ut, eller hur? Men det var hon, för där hade kriget precis börjat. Kriget som tillslut blev en kamp om liv eller död. Men ingen kunde se vad som hände inuti mig. & det som inte syns det finns inte, visst?
Det är så viktigt att förstå, så fruktansvärt jävla livsviktigt att medvetenhet kring ätstörningar sprids. För sjukdomen syns inte på ytan, faktum är att man blir expert på att manipulera, ljuga & spela spel för att ingen ska se den där kvävande skammen som ständigt sköljer över, ångesten som hela tiden ligger och trycker i bröstet. Kroppen, vikten, maten ja ALLT är skam & skuld i en ohanterbar dos. Det är nästa exakt 5 år mellan bilderna, kontrasten är så enorma, men jag var aldrig sjuk. För jag var ju aldrig underviktig. Och jag kan inte vara frisk nu, för jag är ju inte normalviktig. Eller? Nej vet ni, jag har & kommer aldrig att följa de där normalkurvorna som bestämts redan innan vi ploppat ut, och som vi sedan fått höra om under hela låg & högstadiet hos skolsyster, där barnen får lära sig att om man inte följer kurvan så är man fel. Och oj vad jag sätt till att tala om för mig själv att jag varit fel. Det är slut med det nu. Så, är det okej att hylla sig själv & sin kropp oavsett vart på kurvan man varit/är? Är det okej att lägga upp en före & efterbild på en viktresa som varken innehåller sjuklig undervikt eller sjuklig övervikt eller viktnedgång överhuvudtaget? Är det okej att helt enkelt bortse från kroppens fysiska transformation eller åtminstone bara låta den passera fördomsfritt & istället hylla det där kriget inombords som besegrats. Att ha överlevt den där helvetes resan. Att ha nått målet. Är inte det viktigast, räcker inte det? Jo, det gör det. För mig.