Jag låg i soffan och kände hur tröjan korvat sig ända upp till tuttarna. Som av ren reflex drog jag ner tröjan igen när sambon plötsligt utbrister argt "sluta upp med det där. Jag vill faktiskt se din fina mage". Helt förvirrad över vad som just hänt drog jag upp tröjan igen. Men sen hände någonting, reflektionen satte igång. Jag kommer på mig själv med att dra ner tröjan för att skyla magen. Det är som om skammen går per automatik och kickar igång nödsignalen helt utav sig självt. I min tanke minns jag en gång för många år sedan när en liknande situation infann sig med en vän där min mage plötsligt valde att titta ut. "Jag skulle skämmas om min mage hängde fritt sådär" sade min vän. Och utan att ens själv ha märkt av det eller överhuvudtaget hunnit tänka om det var skämmigt så drog jag snabbt ner tröjan och kände mig så där ful och pinsam. Faktum är att jag nog aldrig mött en annan människa som talat om för mig att min mage är fin och att den får finnas. Jag har definitivt inte talat om det för mig själv heller. Skammen sitter kvar, har följt med år efter år. Hela vägen in i mitt trygga hem, i min trygga soffa där jag låg med magen i vädret och återigen kände mig sådär pinsam. Tills han kom, han som talade om för mig att min mage är fin. Som påminner mig varje dag att skammen inte är min. Han som vågade ta sig in där det gör ont och som, när han väl var inne, också stannade kvar. Viker aldrig undan blicken. Det får mig att själv våga gräva mig in, begrava skammen och ligga med magen i vädret och känna mig sådär löjligt bekväm i mitt eget skinn. Och ingen är lyckligare över det än jag.
