Vi människor har en tendens att se på livet som ett projekt. Som om livet vore någonting som vi ska bli "klara" med. Jag ser många gå vilse i jakten efter sig själva. Det är som om det finns någon oskriven regel på att man bara ska veta vem man är, vad man vill & ha sån kontroll på livet hela tiden. Som om vi utan ursäkter jämt och ständigt ska kunna förstå livet, förstå oss själva. Men livet blir aldrig klart. Jag blir aldrig färdig med mig själv. Jag kan inte svara på frågan vem jag är, för jag vet faktiskt inte det själv fullt ut. Jag utvecklas hela tiden, lär mig, faller tillbaka & tar mig upp igen. Ibland går det fel, ibland händer hemska saker. Vissa dagar får man kämpa mer, andra dagar flyter allting bara på. Vi kan inte se oss själva som ett projekt. Ibland går vi sönder, lappar ihop oss själva så gott det går och fortsätter framåt. Tills något annat dyker upp och vi går sönder igen. Vi är inte en spegel, en bil eller något annat materiellt ting. Vi kan inte fixas och förväntas att bara funka precis som innan. Vi lever, vi lär och vi växer med det vi bär med oss av tidigare erfarenhet. Vi är inte ett projekt eller en fabriksvara. Vi är människor & vi har all rätt i hela världen att få vara just det. Det är okej. Du är okej. Andas. Släpp kraven och våga leva.
