Ida Wollter

Jag blir ibland så enormt överväldigad av den här världen. Och andra har svårt för att nå mig, och jag har svårt för att nå andra. För att någonstans känns det som en elektrisk stöt vid minsta snudd. Och jag är rädd för att det ska göra ont. Och jag är rädd för att inte tyckas om. Och jag är rädd för att inte få vara med. Rädd för att tolka känslor fel och bli nedtrampad. Förödmjukad. Och någonstans var det just denna känsla av felplacering som lade grund för självmordstankar i mig för några år sedan. För jag kände mig ständigt andfådd i alla försök att tillhöra i sociala grupper. Att få vara med gjorde mig så totalt slutkörd, för att jag aldrig riktigt kände att jag nådde upp hela vägen. Stod alltid på trappsteget nedanför de andra. Och det blev ensamt. Hur många som än omringade mig så kände jag mig ständigt ensam. Överbliven. Överflödig. Och det kändes rentav förjävligt. 

Ibland kvävs jag lite, av frustrationen över att känna allt så starkt. Av känslan att vara fel. Tills jag försöker med näbbar & klor att höra till. Passa in. Då kvävs jag desto mer, av frustrationen över att det inte är jag. Jag passar ju inte in där. Jag vet det. Känner det så starkt. I den stunden slutar jag kväva mig själv med tanken att det skulle vara något fel på mig. För jag vet ju att jag är bra. Och jag vet att jag, som känslomänniska är i behov av mer än ytliga relationer och dialoger. Jag vill ha det där lite djupare. Det där när känslorna möts. Det när man plötsligt når varandra. På riktigt.