Ida Wollter

Jag kan måla ansiktet, använda min darriga & icke existerande fingerfärdighet för att sätta på lösfransar som ser allt annat än naturligt ut. Bara för att det ibland känns lite fint. Kanske ibland bara för att det känns lite som att passa in. Och kanske är det just den känslan av att vara fel som fantiseras bort. Jag bygger upp en illusion om att man måste vara som alla andra. Samtidigt som alla andra vill vara som någon annan trots att vi alla egentligen är och ska vara så totalt olika. 

Jag har lärt mig att säga rätt saker vid rätt tillfälle. Bråkar sällan eller säger ifrån när någon är avsiktligt elak. För någonstans där inne sitter det fortfarande fastpräntat; att inte fan har väll jag någon rätt att ta plats, synas & höras. Jag har lärt mig att kallprata om vädret och en rolig grej som hände för ett tag sen och skratta när man ska skratta även om skämtet inte är kul. Jag har lärt mig och jag har sugit åt mig och jag praktiserar det varje dag - Mönster, normer och sociala regler. Ibland stöter jag på något obekant. Blir osäker. Tyst. Försiktig. Rädd. Uppfattas oftast som dryg och bitchig fast på insidan tjuter alla nödsignaler på en och samma gång av panik. Men jag lär mig. Och varje dag kommer jag hem. Tar av mig skorna och lämnar dom på plats. Slarvig som jag är. Tar av mig lösfransarna och gnuggar bort sminket och slänger av mig kläderna i ett. Hemma i mitt trygga rum, bland de få människor som lyckats gräva sig in i det hårda yttre och som sedan stannat kvar. Där hittar jag tryggheten att ta av mig masken och lägga den på hyllan och bara vara jag. 

Men jag är ständigt medveten. Så fullkomligt totalt smärtsamt medveten. Här, i sociala mediesfären kan jag visa alla delar av mig. Naket & osminkat och utan kliande lösfransar som är ivägen. För här är vi många som vågar, tillsammans. Här behöver jag aldrig möte de dömande blickarna. Men där ute, i den faktiska verkligheten tvingas jag möta dom varje dag. Och då är jag ingen Pippi Långstrump, starkast i världen. Jag blir istället fruktansvärt liten. Och rädd. 

Jag har valt att spelar efter reglerna och inte för att jag vill. Det handlar ju för tusan om ren & skär överlevnad.