Ögonöppnare

Läst någon artikel här och något inlägg där om HSP. Skrattat och tänkt att  "det där känner jag ju igen". Och inte tänkt så mycket mer på det, möjligtvis för att mina tankat är överallt och ingenstans precis hela tiden och aldrig aldrig aldrig tar en paus. Såg rubriken på Veckorevyn idag och fick en stark känsla av att köpa den. Så det gjorde jag. Kom hem, satte på musik i hörlurarna och började bläddra. Till en början hade jag redan glömt varför jag köpte tidningen och tänkte typ varför i hela friden köpte jag den här?! tycker ju inte ens om att läsa tidningar pga att det alltid är så himla rörigt och jag bara blir stressad av sjuttioelva olika artiklar och bilder som tryckts in på EN sida. Precis då, efter att snabbt ha bläddrat igenom nästan hela tidningen utan att ens läsa innehållet så kommer jag tillslut fram till sidan om högkänslig personlighet. 

Börjar läsa men måste hela tiden börja om från början för att jag inte kommer ihåg vad jag läst. Någonting i bakgrunden stör och distraherar min koncentration. MUSIKEN. Blir irriterad och rycker ur hörlurarna. Måste ta en djupt andetag innan jag kan hitta fokus igen och börja om att läsa. 

Återigen känner jag igen. Kommer på mig själv med att flina litegrann varje gång någonting stämmer in. Och det mesta gör just det, stämmer. Så klockrent att det nästan blir löjligt. När jag är klar med tidningen går jag över till telefonen. Google. Läser, testar mig och läser lite till. 

Och det blir bara ännu mer klockrent, och ännu mer löjligt. För att jag inte tagit det till mig tidigare. Jag har nog egentligen vetat ganska länge, men aldrig känt behovet av att sätta någon sorts stämpel på det. Jag är så medveten om att jag känner väldigt djupt, på alla plan. Att små saker & detaljer gör enormt starka intryck. Ibland så starkt att jag inte vet vart jag ska ta vägen med allt. 

Men jag har aldrig riktigt förstått varför. Och stundtals undrat om det är något helt galet fel på mig. Men för det mesta tycker jag faktiskt om det. Att vara högkänslig. Det är liksom jag. Jag älskar att jag gråter till realityshower, filmer eller serier som andra inte gråter till. Jag älskar att jag tappar andan varje gång jag ser natur och vackra landskap och att jag alltid vill stanna upp och fånga in varenda detalj i minnet. Jag älskar känslostormarna som slår mig varenda gång jag tänker på dom jag älskar. Jag älskar till och med att jag kan känna smärta, sorg, förtvivlan och allt det där som gör ont i andra människor. Speciellt från dom som står mig närmast. Och att kunna säga  "jag förstår" för att jag faktiskt, med hela kropp & själ gör just det - känner och förstår. Jag älskar det. För att jag äntligen insett att det är DEN JAG ÄR. 





Kommentera här: