Vardagssus
Och när dagen lider mot sitt slut dras ett lättsamt pust. Men inte som det tidigare varit. Det känns inte längre som om det fastnat ett ankare i bröstet som tynger ner. Som en tung ryggsäck vilar på axlarna. Det känns inte motigt att andas, att le, att vara. Även om världen ibland känns hård och taggig, även om känslan av att gå i alldeles för trånga skor är kvar. Även i dom stunderna när det inte är klarblå himmel och sol som smeker i ansiktet. Så känns det bra. Det känns, enda in på djupet, att allt är okej. Att allt blev bra tillslut. Alla de där skavande små bitarna som gick sönder och fastnade under huden. Som trängde sig in och skar upp. De finns inte kvar. Iallafall inte de allra största bitarna, de som smärtat och känts som mest. Allt det andra får plockas en i taget. Får ta tid. Och även det är okej. Jag är här och jag lever. Och mitt i allt det där som heter vardag så glömmer jag bort att njuta av det. Har bråttom framåt fast egentligen är ju allt så himla bra. Just precis här & nu. Vad stressar jag till? Vad är det jag jagar? Eller är det egentligen jag som flyr? Från rädslan att allt vilken sekund som helst ska falla. Vill springa så långt jag kan innan det som är bra försvinner. Är rädd för att allt ska gå åt helvete & ännu mer rädd för att det inte ska göra det. För att det är så himla obekant allt det här. Att livet rullar på och dagarna går och tiden försvinner och jag blir äldre och en efter en bockas målen & drömmarna av. Varje dag är inte längre en kamp för att överleva. Idag kan jag verkligen känna genuin lycka, sprudlande glädje & kärlek, ja för tusan, KÄRLEK. Och det är främmande. Ovant. Läskigt. Tryggt. Fint. Värt.
Det är ett helvete att vara fånge i sig själv. Men hör mig när jag säger; Det går att bli fri!
skriven
Fin text!