Bläddrar igenom flödet. Stannar upp. Håller andan. Fingrarna kliar men jag håller mig. Håller igen. Läser lite till. Suckar. Och efter hundratals kommentarer av fördomar, förtryck & diskriminering mot andra kroppar kan jag tamejfan inte hålla mig längre. Och så är diskussionen igång och fler kommentarer väller in och plötsligt är jag insnärjad i denna eviga, heta debatt. Försöker förklara, men inser att de inpräntade mönstret är så in i helvete svårt att förändra. Att påverka. Vi vet det vi vet och så är det bara. Punkt. Inga reflektioner längre än näsan räcker, inga perspektiv. Och jag ger upp. För jag orkar faktiskt inte ta kampen. Inte idag. Blir arg över att det ens ska finnas någon kamp. Att det inte är lika självklart för alla att man faktiskt inte ÄR sin kropp, att man simpelt bara BÄR sin kropp och att det då är så fruktansvärt tråkigt att vi ska lära varandra att bära den med hat, förtvivlan och förakt. Blir förbannad över att det ska finnas två läger. Och att man antingen tillhör den ena eller den andra. JAG VILL INTE TILLHÖRA NÅGONTING. Jag vill inte välja sida. Jag vill vara jag, jag vill att alla vi ska vara oss. Ta hand om OSS, ta hand om VARANDRA. Inte bilda några jäkla läger eller o(mänskliga) murar. Inte trycka ner , döma och se ner på varandras livsval och livsstilar. Inte trycka på och dra över en kam och smutskasta och vara elaka. Vi behöver inte tycka lika, vi behöver inte ens tycka om varandra. Men vi kan väl åtminstone låta varandra få finnas. Existera. Ta plats. Oavsett vilken kropp vi bär. Oavsett om man är tjock, smal, lång eller kort. Vi måste alla få finnas. Jag orkar inte ta kampen. Inte idag. Men jag kommer att ta den alla de resterande 6 dagarna på veckan. För dig, för mig, för alla, för OSS.
