Varje dag får jag mejl & meddelanden från människor, mestadels unga tjejer som med förtroende berättar för mig om det där som gör ont. Jag får ta del av deras historier. Totalt olika historier men med många gemensamma nämnare. De bär på självhat, ångest & smärta. Tjejer som inte kan se någonting värdefullt i sig själva. Ungdomar, BARN, som inte orkar leva längre. Som svälter sig, hetstränar och kräks. För att de någonstans fått höra att de inte duger. För att människor som Katrin tycker sig ha rätten att tala om för alla dessa unga tjejer, och killar att deras självhat är befogat. Att om de inte passar in i normen så är de FEL, och borde skämmas - ja rentav hata sig själva. För det är äckligt att vara tjock. Äckligt & ointelligent och oattraktivt... Varje dag berättar någon hur jag med min öppenhet gett hopp. Hur någon slutat skära sig eller svälta sig. Att någon har kommit ett litet steg på vägen till självacceptans. Och så kommer någon, och det räcker med EN enda person med offentlig makt för att rasera allt det där som så många av oss, med blodiga knogar, kämpar varje dag för att bygga upp. Och jag blir så jävla arg. Och så fruktansvärt ledsen. För jag vet att det sitter så många människor där ute och lyssnar och tar åt sig. Som inte kan eller orkar stänga av. Jag har varit en av dom, en av alla dom som tagit åt sig och lyssnat på andra och skämts över att vara jag. Jag har svält mig själv till kollaps och sprungit tills jag spytt. Att jag berättar, delar, aldrig någonsin låter någon tysta mig. Det är inte mod. Det är en självklarhet. Mitt bidrag till ett försök att göra klimatet i det här samhället lite lättare för ungdomar att leva i, växa upp i. Men mod, nej, modet besitter NI. Alla ni som varje dag måste kämpa med blod, svett & tårar för ert liv i frihet. Ni ungdomar. NI är modiga, NI är de sanna hjältarna. Låt ingen människa ta det ifrån er. Ge inte upp, vi håller varandras händer när det blåser kallt🌹
