Ida Wollter

Hör jag väldigt ofta. Och varje gång skriker mitt inre men orden når inte ut. Fastnar i halsgropen. För hur fan förklarar man att hjärtat vill så mycket att det ibland inte ens går att sortera. Men hjärnan väljer att göra något helt annat. Blir handlingsförlamad av frustrationen att aldrig riktigt nå hela vägen fram. Men jag vill, jag vill så jävla mycket utan förmågan att kunna visa det. Utan förmågan att kunna säga det. 

Men sätt ett papper & en penna framför mig. Så kan jag skriva tills händerna blöder. Genom det magiska som sker i mitt inre när jag får skriva, där kommer viljan fram. Där kan jag visa hela mig. Där hörs min röst som starkast. Jag besitter inte förmågan att alltid uttrycka mig i handling. Det är som om det sitter än spärr där. Initativförmågan fattas mig i det stora. Jag blir rädd. 

Det gör att jag ofta känner jag mig missuppfattad, felplacerad. Som om jag inte hör hemma här. Och många gånger under min barndom har jag undrat om det är något fel på mig. Om jag är den där planeten mars, som kraschade rakt ner på jorden, av misstag. Tiden fanns, när jag starkt ifrågasatte om det ens var meningen att jag skulle leva.  

Tills jag insåg att jag är långt ifrån ensam. Långt ifrån den enda människan på jorden som tvekat &   ifrågasatt sin existens. Vi är många som tampas med att försöka hitta en plats här. Och det tog lång tid innan jag insåg, att det inte är något fel på mig. Inte heller är jag ett misstag. Jag är inte skapad för att passa in i någon jävla ram. Jag är inte här för att följa någon viktkurva som kallas "normalt". Jag är inte här för att tillfredsställa samhällets alldeles för höga krav & förväntningar. För dom funkar inte för mig. Det är inte jag. 

Jag är här för att jag har något viktigt att säga. För att världen behöver höra en annan sanning än den vi är vana vid. För att jag vet någonting som andra kanske inte vet. Men framförallt är jag här, för att jag har förmågor som inte syns på ytan, för att jag har styrkor som inte mäts i muskler. För att vi är många som föddes in i en värld där vi känner att vi inte passar in, för att hjälpas åt att skapa en ny.