Händer som berättar en historia
Likt vecken i händerna bildas rynkorna i ansiktet som berättar om ett liv med både skratt och bekymmersamhet. Hans händer är smutsiga och precis som hans hjärta har de några ärr här & var. När han tittar på dom med trötta ögon ser han många vackra, sorgsna, glädjefyllda och smärtsams historier. Allt i handflatorna som levt nästan ett helt liv.
Där står han. Omgiven av rosor, tulpaner, vitsippor och forgetmigej. Han hör bin surra, förflytta sig från blomma till blomma. Och där. Mitt i allt. Finner hans ögon ett annat liv. Han hukar sig långsamt ner. Sträcker sig ner i jorden och plockar upp den minsta blomman han någonsin sett. Hans fingrar håller varsamt om den lilla stjälken som försvinner i hans grepp. Den kan nog inte ha varit med i många regndagar. Men där, mitt bland tusentals ståtliga rosblad har den ändå växt fram. Hittat fäste i världen och tryckt sig igenom ytan. Lyckats knycka åt sig av näring från de andra, mycket större blommorna. Smärtsamt hade knoppen sedan brustit ut. Och den var vacker. Något av det vackraste han sett. Och ingen annan hade upptäckt den. För de var upptagna med att plocka vitsipporna och lukta på tulpanerna. För att de inte tittade tillräckligt nära. Hela tiden höll de blicken lite för högt. Såg inte det lilla där bland allt det stora. Men han såg. Han höll upp den. Tittade länge. Precis som i hans händer fanns där en historia. Och det var vackert.