Jag vill också. Jag vill också vara en sån där driven person som får saker att hända. Men jag är den personen som startar projekt och aldrig aldrig aldrig avslutar dom. En sån som har tusen biljarder idéer på en och samma gång och vill göra exakt allt samtidigt. Ingen tiduppfattning. Inget tålamod. Och ca noll förmåga att sätta igång med en sak i taget. Allt eller inget. Oftast blir det ingenting. Jag är den som säger "imorgon börjar jag" men tycker det är mycket skönare att sova när morgonen kommer. Jag är den som skjuter upp allt som är tråkigt. Som inte tvättar förren alla rena kläder är slut för en vecka sen. Den som inte kan göra någonting utan en deadline. Jag är den som inte funkar i nya sociala grupper. För att jag alltid säger fel saker, eller säger ingenting alls. Jag försvinner i fantasi och dagdrömmeri, för att verkligheten ofta känns så jäkla svår att vara i. För alla andra är planeten jorden, och jag är en helt annan planet. Jag är någon annanstans när jag egentligen borde vara här. För att det är snurrigt att göra flera saker samtidigt. Men när någonting intresserar mig. Då fastnar jag där. Snöar in mig i allt som hör till. Kan inte slita mig alls. Då är jag effektiv. Detaljerad. Passionerad. Men jag vill. Fan vad jag också vill vara en sån som får saker gjort. Som är driven i allt. Hela tiden. Som kan fokusera på allt runtomkring och inte fastna i de där detaljerna som inte berör andra. Jag vill också. Vara den som plockar upp första byggstenen när det behövs. Som kan avsluta en sak innan något annat påbörjas. Som inte bara snackar, utan som också har lite verkstad. Jag vill vara den. Och kanske är det just där det alltid krockar. När det inte blir. När förväntningarna, kraven, inte riktigt går att nå upp till. När en inte kan vara "den". Men förväntas att vara det ändå. När man är planeten mars men bor på planeten jorden. När man ska vara si, men istället är så. "Avvikande"., "Annorlunda", "Inte som alla andra". Kanske är det där som det blir frustrerande. Där ohälsan växer hos människor. Unga främst. För att hela samhället byggt upp en ram som förväntas passa precis alla. Och om man inte gör det. För att någon möjligtvis är för liten eller för stor, för framåt eller för tillbakadragen, för ofokuserad, passiv, aggressiv, kreativ, impulsiv, passionerad, känslig, trött eller hyperaktiv. Då får man underkänt i allt. Skolan, arbetet, socialt och i sig själv. Då stämplas man. Som korkad, dum, ointelligent, förlorad. Och så ställs frågan, hur en människa kan må dåligt? Hur psykisk ohälsa kan vara så vanligt bland unga? Varför en väljer att ta sitt liv? Försvinna? Inte vilja leva mer? Frågorna diskuteras i cirklar om och om igen. Det skakas på huvudet i oförstående. Man lyssnar inte fullt ut på de som faktiskt vet. För att det inte stämmer överens med vad man fått lära sig. Vågar, kan inte se utanför ramarna. För då måste man ju också våga se, att allt egentligen är en lögn.
